Jhumpa Lahiris The Namesake

Inte helt oväntat kommer ett av de första inläggen i bloggen att handla om en bok jag precis läst ut, nämligen Jhumpa Lahiris "The Namesake", där handligen till stor del kretsar kring Gogol Ganguri och hans förvirring under uppväxten och vuxenlivet. Den här förvirringen bottnar i hans placering mellan två kulturer, den amerikanska och den bengaliska. Detta yttrar sig dels i hans oförmåga (ur hans synvinkel sett) att helt svära sig fri från sin bakgrund som son till två bengaliska immigranter, och dels i de inre konflikter som uppstår när han rör sig mellan de båda kulturerna och som tar sitt utlopp i känslor så starka att de gränsar till hat gentemot det namn som blev hans genom olyckliga omständigheter: Gogol. Namnet är på ett sätt ett fåfängt försök från hans föräldrars sida till att hålla fast i de gamla traditionerna i ett nytt land, men det som gör det riktigt intressant är var det kommer ifrån, eftersom Gogol inte är ett vanligt namn att ge en amerikanskfödd bengalisk pojke. Gogol är den berömde ryske författaren Nikolai Gogols efternamn, och för att citera Dostojevskij "Alla är vi skakade ur Gogols kappa". Citatet skapar en fantastisk förebådande känsla när man läser boken, parallellerna mellan Gogols verk "Kappan" och Lahiris protagonist Gogol blir tydligare och tydligare. För att återgå till Lahiris karaktär Gogol, så är hans namn även synnerligen intressant eftersom det är ett efternamn använt som ett förnamn, och därmed splittras Gogol Gangulis identitet än mer och genom det unika i namnet kanaliseras även hans känsla av att vara alienerad från sin omvärld. Med andra ord en välskriven liten bok om en ung pojke vars föräldrar har emigrerat men inte lämnat hemlandet bakom sig.

Dock är det inte Gogols historia som är bokens styrka i min åsikt, utan snarare de korta episoder när hans föräldrar övertar hans narrativa roll. Ashoke och Ashima är fascinerande, levande och mycket sympatiska karaktärer som griper tag i mig och får mig att vilja förstå hur det känns att komma till ett annat land som skiljer sig i varje aspekt från det land där man föds. Det är också Ashoke och Ashimas berättelser som till stor del förklarar behovet av att skapa en social grupp av människor med samma bakgrund, att skapa en litet hemland i exil i det nya landet när man saknar sin familj. Att den bengaliska familjen är enormt central för varje individ framgår väldigt tydligt, och genom karaktärernas förvirring och misstrogna betraktelser av det amerikanska samhället dras intressanta jämförelser mellan de två kulturerna. Det är fantastiskt att se hur de reagerar när de först kommer till USA, hur de med häpnad i sina inre narrativa röster berättar om att man på tunnelbanan kan glömma något och sedan få tillbaka det, hör och häpnad, ingen har stulit det! "Only in USA" är slutsatsen de drar, ett helt fantastiskt land. Det är i alla fall tankarna som förmedlas när de bott i USA det första året, men allt eftersom nyhetens behag har lagt sig, och längtan efter det gamla landet börjar slita i dem, så övergår "Only in USA" till att vara något allt mer negativt laddat.

Nikolai Gogols "Kappan" genomsyrar som sagt Lahiris roman, som en slags utanför liggande metaberättelse som bara ses om man är medveten om hur en oansenlig ämbetsman i Sankt Petersburg köper på sig en förnäm överrock och får en helt ny självbild, och vad händer då rocken blir stulen. Med andra ord är Lahiri mästerlig, även om jag inte känner att hennes Gogol är en särskilt fascinerande karaktär, som sagt det är hans föräldrar som ger berättelsen den värme och känsla som behövs för att verket ska skilja sig från mängden. Jag föredrar Lahiris berättelse många gånger framför andra liknande skildringar, som Khemiris "Ett öga Rött" (även om Khemiris sätt att föra fram förvirringen och konflikten genom sitt sätt att skifta i hur Halim narraterar är väldigt bra och skapar stor eftertanke).

Så jag kan rekommendera "The Namesake" om man känner för att läsa och sedan tänka en liten stund efteråt.

P.S. Har precis kommit på hur mycket jag stör mig på människor som skriver "ta självmord", av någon anledning stör det mig enormt, jag brukar inte bry mig om hur andra människor använder språket så länge jag begriper vad de menar, men just det här sättet att misshandla det svenska språket på får mig att tugga fradga. Konstigt att man kan reagera så otroligt på något så trivialt..