Balladen om Ebbe Skammelsson

”Skammel han bodde på Tijdhöen,
han war bådhe Rijk [och kåt];
Så karske åtte han Söhner fvem,
dhe twå gick werlden emot.
Förty träder Ebbe Skamelsson så mången wild stijgh.”

Ett fantastiskt verk är balladen om Ebbe Skammelsson, som i sin tur antagligen härstammar från en nordisk legendflora som förtäljer hur en Ebbe Skammelsson (alternativ stavning: Skrammelsson) flyttar till Sverige/Danmark från Skottland (detta är också en alternerande sanning, ibland är han bosatt på Tijdö), och trolovar sig med en ung adlig kvinna. Den här kvinnan har många namn, bland annat har jag hört nämnas Molfrid och Malmfrid, men i balladversionen heter hon Lucie. När de förlovat sig så hinner de aldrig fullborda sitt giftermål, olika anledningar anges (i balladen blir Ebbe bortkallad av kungen, och i vissa sägner vill han se sig om i världen innan han gifter sig), kontentan är dock att han lämnar sin trolovade och hon svär att vänta tills han kommer tillbaka. Här hade historien kunnat ha ett lyckligt, om än något händelselöst slut, men vilken fascinerande historia har det? Ebbe återkommer inte på flera år och hör inte av sig till sin trolovade, och hon går och trolovar sig med hans bror, Herr Peder (ett namn som f.ö. dyker upp lite varstans i balladerna som ett typiskt skurknamn) i vissa ballader för att Herr Peder lurar henne att Ebbe har dött. Men hör och häpnad, Ebbe vaknar helt plötsligt en natt av en oroande dröm, och sätter sig att rida genom land och rike för att komma hem bara för att upptäcka att hela hans familj, och inte bara hans bror Peder, har ingått i en konspiration som lämnat honom brudlös. När Ebbe Skammelsson sedan efter att ha deltagit i broderns och Lucies vigsel och bröllopsfirande där han tvingas att skänka upp brudölet till gästerna, på tu man hand för Lucie upp mot brudsängen och frågar henne vilka anledningar som ligger till grund för hennes svek och vad som skett med alla de eder av huldhet hon svor honom, svarar Lucie på detta sätt:

”All den troo Jag låfwade Eder,
den gaff iag eder Broder,
J alla the dagar iag lefwa må,
will iag eder wara för Moder”

och Ebbe blir topptunnor rasande!
”Jag fäste eder eij til moder,
eij heller til min Swära,
vtan at wara min Fästemö
och så min hiertelig kiära.

Thet war Ebbe Skammelsson
han sit swerd vth drogh,
thet [war] lijten lucie,
hon vnder hans fötter dogh.”

Detta mord resulterar i en orgie av blod och dråp. Det hela slutar med att Ebbe har dräpt eller lemlästat hela sin familj, och flyr ut i skogen.
”Förty träder Ebbe Skamelsson så mången wild stijgh.”

Sägnen om Ebbe Skammelsson slutar dock inte här, och det finns många varianter.
En berättar om hur Ebbe gav sig av till Rom, men sedan hastade hem till Sverige och bekände sitt brott. Det bestämdes att Ebbe skulle smidas in i 7 lispund järn och vistas ett dygn på varje ö och holme i sjön Bolmen (som är 365 st), och när straffet var över efter ett år så gick Ebbe till Angelstad by och där föll järnbojorna av och han dog. Av järnet Ebbe hade varit fången i, gjordes 3 stora kors. 2 av de korsen ska sitta på gavelkrönen på Angelsta kyrka idag.

En annan lär att han dömdes till livstids vandring i järnbojor. Först när en jungfru sjöng sången om honom skulle han kunna bli fri. Åren gick och Ebbe Skammelsson kände att slutet närmade sig. Han kom vandrande i trakten av Gällinge och träffade ett gammalt par som han bad se till, att han skulle bli begravd under fotsteget till närmaste kyrka, så att alla skulle trampa på honom när han var död. Strax därpå sprängdes järnbojorna och samtidigt hördes en jungfru sjunga balladen om Ebbe Skammelsson, och han kunde dö i frid.

Kär ballad eller sägen har många slut, och balladen om Skammelsson är värd att läsa, det finns en version som är mer lättläst än min favoritversion (har fått höra att språket kan vara lite betungande) på den här hemsidan:
http://www.ebbe.org/balladen.html

Läs den och njut av en kulturskatt i balladform.