Författarrollen - från obetald nobody till tja, Rowlings

Författarens framväxt under litteraturens historia, från de kringvandrande rapsoderna till den etablerade boktryckarkonstens författare, har några synnerligen viktiga vändpunkter..

Det finns ytterst få, om några, nedskrivna europeiska faktiska författare till prosadiktning efter antikens högkultur, de verk som finns bevarade från medeltiden och folkvandringstiden är oftast en berättelse som under sin vandring från skald till skald bytt form och ursprungsförfattaren har sakta suddats ut. Det som finns är kyrkliga skrifter, men även de är få till antalet i jämförelse med senare bokproduktioner, när man, sedan tryckerierna spreds i Europa, började skriva till författarens namn. Detta skapade även en marknad för tryckerierna som förlag och gav dem ett visst juridiskt ansvar, vilket gav betydelse för vilka verk som trycktes. Dock fanns det inte någon copyright att tala om under denna tidsperiod, (1500-1600-talet) och författaren fick väldigt lite, om några, pengar för sina verk.

Under denna period, var de flesta verk som trycktes antingen dramer, diktsamlingar eller politiska/kyrkliga, ordet roman och romanformen dyker inte upp förrän på 1700-talet.

Romantiken och dess författarroller, där man bör ge marknadsförfattaren ett stort utrymme, är många och ett resultat av de tidigare restriktionerna och revolutionerna inom kulturen och litteraturen. Under romantiken föddes den åsikten att ett verk som är originellt är mer värt än ett verk som är reproducerbart, vilket ledde till att poesin övergavs som huvudgenren och prosa blev den dominerande eftersom det enligt de flesta kunde skapas flera variationer av prosa än poesi.

Under romantiken får även konstnären en stämpel som outsider, han är ett geni, näst intill inspirerad av gudarna (här kan Goethes Werther användas som ett exempel, då han är både en social och politisk outsider som längtar iväg till närheten till naturen och också söker denna). Detta romantiska geni som befinner sig i samklang med naturen och kan fånga andra människors inre i ett diktverk är något som är en produkt av Rousseaus filosofi lika mycket som brevromanen är en produkt av publikens behov av något som kan utge sig för att vara en autentisk auktoritet på en människas känsloliv. Att det konstnärliga geniet skapades kan vara en orsak till att den första copyrighten införs under tidigt 1800-tal, en så kallad ”författarrätt” där man erkänner att författaren är unik liksom verket och att det renderar författaren en viss rätt till sitt eget verk.

Vår litteraturläsning och försäljning är uppbyggd kring romaner och böcker framför allt, och de hade antagligen inte fått en sådan stor spridning om romantikerna under 1700 – 1800-talet inte hade betraktat prosa som en tillgång för originalitet, inspirerade av Rousseaus tankar om människan som subjekt och autonomt kännande varelse.

Föreställningen om författaren som en outsider och ett romantiskt geni skapade ett erkännande av deras originalitet som individer och gav dem en plats i bokmarknaden tillsammans med tryckerierna, förlagen och bokhandlarna. Och här står vi nu, med J.K. Rowlings och Twilight författarinnan, och jag undrar lite grand.. var tog originaliteten vägen?