Helga Krooks diktsamling Grönska träd och träd som ser från 2009 är den fjärde sedan debuten 1997[1], och behandlar relationen mellan barn och mor, men även mellan människa och natur samt den övergripande dualismen i världen. Diktsamlingen är en löpande berättelse om dessa relationer som utspelar sig i någonstans mellan det privata och det offentliga, där diktjaget och barnet i rummet rör sig i och igenom parker. Detta gör att relationen konstant skiftar mellan den privata och den offentliga sfären och åskådliggörs för läsaren, samtidigt som den genom Krooks ibland mycket tillbakadragna och korta ordval skyddas och värnas. Det är ett behärskat och dämpat bruk av ord som genom ett mästerligt val av symboler tidvis uppfattas som kort, rent av avhugget, men där de konnotationer som symbolerna innehar hos läsaren öppnar upp ett stort djup och en transcendent verklighet där mystik och vardag blandas.
Titeln på diktsamlingen är ett utmärkt exempel på hur Krook använder sig av sitt språk. Grönska träd och träd som ser- uttrycker önskan av att träden skall grönska, samtidigt som det i den andra satsen beskriver skeendet i diktsamlingen, relationerna och människoliven som träden ser och upplever. Detta ställs i kontrast till de döda tingen runtomkring. Den dualism som genomsyrar verket görs med ett språk som är helt Krooks eget, då det finns en synnerligen intressant blandning av svenska, tyska och franska i hennes dikter som framhäver hennes poänger.
Det övergripande temat hos Krook är just träd och parker, den domesticering av naturen som människan ägnar sig åt och relationen mellan människa och natur. Tommy Olofsson på Svenska Dagbladet uttryckte sig i sin recension av verket på följande sätt: Det finns många parker i Helga Krooks nya diktsamling. Hon låter dem glida ihop till en enda arketypisk paradispark, där hon kan vistas med sina barn. [2]Olofsson har dock missat att kommentera de faktiska undertonerna av ångest, förundran, sorg och tragik som Krook skapar genom att namnge sina olika parker, och med denna namngivning så infogas den ofta tragiska historian som var och en av dessa parker bär med sig. Att kalla den symbiotiska natur som Krook skapar för en paradispark är att frånta den dess mörka, sorgsna och livsviktiga inslag. Detta uppmärksammar Bo Gustavsson i sin analys och recension, ”Parker utgör offentliga rum där både samhället och historien gör sig påminda på olika sätt. Då poetens barn leker i en park i Berlin öppnas plötsligt det historiska perspektivet mot stupade i andra världskriget och DDR:s förtryckarregim.”[3]
Ett drag hos Krook som inte kan poängteras tillräckligt, är hur hon i sina egna dikter använder sig av uttryck och referenser som bär på vissa konnotationer som sedan används för att förtydliga det hon själv vill poängtera i sina dikter. Krook använder genomgående referenser och utdrag ur andra verk i diktsamlingen, Dykungens dotter (HC Andersen & B. Trotzig), men främst av alla Hildegard av Bingen.
Eriksdalslunden
Varje dag gick jag förbi den lilla gröna
knubbiga båten
Den hade slagit rot på stranden
en murknande stuga med litet fönster
Det var där dykungens dotter bodde
Med grönt hull och gröna lockar
Träden var genomskinliga
Ser ni inte?
Träd och gräs skulle vara en ram
och i mitten satt människan på sin filt
Jag var ett blad Ogenomskinligt
Båten är borta nu
Det lilla rundklippta trädet
på kolonilotten är smyckat
med fjärilar i färger
och målade ägg
Dikten inleds med att diktjaget berättar att hon varje dag går förbi något som hon kallar den lilla gröna knubbiga båten som ligger vid en strand, och denna ritual medför att läsaren får ta del av diktjagets uppfattning om vad denna båten är och alla tankar om den. Referenser till båten återkommer senare genom allegorin en murknande stuga med litet fönster, vilket i sin tur kan vara en allegori för trädet som nämns på versrad tretton. Just förvandlingsskeendet från båt till stuga till träd är väldigt intressant, Krook använder sig av ett referat till H.C. Andersens Dykungens dotter, där huvudpersonen Helga genomgår just tre förvandlingsstadier, från natur till människa och sist till en rent andlig varelse.
Dykungens dotter medför även andra intressanta aspekter till dikten, den behandlar spänningen mellan natur och mänsklighet. Helga är en produkt av en osjälslig naturvarelse, Dykungen, och en vacker kvinna. Detta gör att hennes natur synnerligen dualistisk då hon har två skepnader som är varandras motsatser, den ena är hon en motbjudande padda i, men hennes själ och väsen är underbara, och i den andra är hon en vacker flicka med en grym och hänsynslös natur, och detta löser sig inte förrän hon får hjälp utav kristendomen och blir frälst och avsvär sig sitt arv från Dykungen. Kampen mellan natur och människa gör att Krooks dikt får ett annat djup, och mystiken sätts i kontrast till verkligheten och fokus läggs på själens metamorfoser i relation till naturen.
Men inte nog med att det finns en referens till H.C. Andersens klassiska saga, det finns även en aspekt från Birgitta Trotzig och hennes roman Dykungens dotter[4] som behandlar uppbrottet från naturen och konflikten mellan natur och industrialisering och dess inverkan på människor, samtidigt som den berör relationen mellan mor och barn.
Intertextualiteten i dikten gör att den får ett fascinerande djup och de många associationerna som läsaren upplever gör att det är synnerligen givande att läsa den, vilket även sant för diktsamlingen som helhet. Dikten i fråga är synnerligen representativ för Krooks diktning, dualismen och mystiken, natur och människa och relationen mellan mor och barn sätts i fokus med hjälp av alla de associationer som jag som läsare gör.
På versrad nio och tio står det att träd och gräs skulle vara en ram för människan, detta är skiljelinjen i dikten, efter det försvinner referenserna till det mystiska och allegoriernas förvandling upphör, kvar blir något domesticerat och stilla, och dikten rör sig inte lika mycket som tidigare. Detta är andemeningen i dikten, naturens mystik upphör och kvar blir det domesticerade rundklippta trädet på kolonilotten som pyntas till påsk, även om jag här ser en ironisk parallell i och med att påsken och dess ägg symboliserar pånyttfödelse och har sina rötter i hedna traditioner. Samt att det återigen är en smakfullt lågmäld referens till Grönkraften som genomsyrar allt, pånyttfödelsen och att den finns där även när människan har domesticerat naturen.
[1] Albert Bonniers Förlag, http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-
auto/Bokpresentationssida/?isbn=9789100563691
[2] Tommy Olofsson, ”Närkontakt med Natur och Barn”, Svenska Dagbladet, 11 januari 2009, http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_2385085.svd, hämtat: 090508
[3] Bo Gustavsson, ”Poesi med lekfull barnslighet”, Upsala Nya Tidning, 090127, http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=5-AV_ID=859608,00.html, hämtat: 090509
[4] Birgitta Trotzig, Dykungens dotter, Bonniers Förlag, Stockholm 1985
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar